21.4.07

ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY

+
+

Bo I. Cavefors
PRINSEN & PILOTEN

Parisförlaget Gallimard publicerar 1945 första upplagan av Antoine de Saint-Exupérys Le Petit Prince, Den Lille Prinsen. Boken utkom postumt. Författaren omkom, förolyckades, mördades, arkebuserades(?) klockan 13.00 den 31 juli 1944 när hans flygplan, en Lockheed P38-Lightning [sedan planet beskjutits av ett tyskt Focker-Wulf-jaktplan] efter utfört spaningsuppdrag över franska fastlandet kraschade mot havsytan utanför Korsika, på hemväg till flygplatsen i Borgo, i närheten av Bastia.
+
Pilot i det tyska jaktplanet var en ung flygofficer från Aachen, Hermann Korth. Efter mer eller mindre intensiva och seriösa efterforskningar, dykningar av diverse oseriösa och publicitetshungriga äventyrare, hittade man, år 2000, Saint-Exupérys spaningsplan i havet utanför Île de Riou. Vraket bärgades 2003. Men författaren är fortfarande försvunnen, uppslukad av Havet; han försvann exakt som Den Lille Prinsen när livet stod i zenit, men båda återuppstår, i tro och kärlek, för varje ny upplaga av denna bok, översatt till ett oräkneligt antal språk, även svenska. På vilken av Den Lille Prinsens Planeter befinner sig Antoine de Saint-Exupéry?

Förmodligen försökte Saint-Exupéry nödlanda på Île de Riou. Bokens Pilot nödlandar på och i en helt annan geografisk verklighet, nämligen i öknen. I vilken öken: den geografiskt påvisbara öknen, tex Sahara, eller i hjärtats och missmodets, i den katolska trons öken? ”Åh, snälla… rita ett får åt mig!” säger Barnet, när natten viker för gryning, när Barnet väcker den i Öknen nödlandade Piloten. Ett får! Varför just ett får? När Piloten vaknat ser han framför sig en liten ljuslockig pojke, ett barn vars oskuldsfulla men mogna vemod man får en god uppfattning om genom att studera bokens illustrationer.

”Rita ett får åt mig…”, ber Pojken än en gång. Piloten gör flera försök, men inget av de tecknade fåren tillfredsställer Den Ljuslockige. Till slut ritar Piloten en låda med tre borrade lufthål och säger: ”Här har du en låda. Fåret du önskar dig finns inuti lådan”. Den Lille Prinsen skrattar och svarar: ”Det är exakt ett sådant får jag önskar mig.”

Under dagarna som följer berättar Den Lille Prinsen sitt livs äventyr för Piloten. Hur han lämnat sin Planet, som inte är större än ett normalt hus, men där det trots murarna som avgränsar Huset mot Omvärlden, finns tre vulkaner. Prinsens rike kallas för Planet B 612. Den Lille Prinsen berättar hur han varje morgon städar upp i sin Planet, hur han gör Planetens morgontoalett. Med sotarborste rensar han vulkanerna. Han rycker bort ogräset som spirat under natten. ”Det handlar om disciplin”, säger Den Lille Prinsen. ”Det är ett långtråkigt men ganska lätt arbete.”

”En dag”, fortsätter Den Lille Prinsen, ”såg jag fyrtiotre solnedgångar. – Du skall veta, att när man är fruktansvärt ledsen så älskar man solnedgångar…”. Piloten svarar: ”Jaha, då var du således fruktansvärt olycklig den där dagen med fyrtiotre solnedgångar?”. Den Lille Prinsen svarar inte. Dumma frågor kräver inga svar. Till vad tjänar självklara svar?

En dag hände det på Den Lille Prinsens Planet att en blomma kämpade ihärdigt för att ta sig igenom den hårda jordskorpan. Det var en underbart härlig och sällsynt och fåfäng Ros. Den Lille Prinsen berättar händelsen för Piloten och säger att man aldrig skall fästa sig vid blommor, hur förföriskt de än doftar. Han säger: ”Men det begrep jag inte då! Jag skulle ha rättat mig efter hur Rosen behandlade mig och inte hur den doftade. Den levde endast för min skull. Jag borde inte ha flytt bort ifrån den, men blommor är så motsägelsefulla. Och jag var alldeles för ung för att ha vett att älska den”.

Ordet är: motsägelsefulla. Den Lille Prinsen flydde bort från den behagsjuka Rosen som trots all ömhet den visade Den Lille Prinsen, aldrig förmådde gråta: ”Det var en så stolt blomma”. Är det syndigt att vara stolt?

I och med detta konstaterande är vi framme vid själva kärnan i Saint-Exupérys berättelse. De katolska teologerna och psykoanalytikerna Eugen Drewermann och Ingritt Neuhaus analyserar den hårda kärnan i Saint-Exupérys berättelse i boken Das Eigentliche ist unsichtbar. Der Kleine Prinz tiefenpsykologisch gedeutet (Herder Verlag 1985). I en annan bok, Tiefenpsychologie und Exegese. Die Wahrheit der Formen, Traum, Mythos, Märchen, Sage und Legenden (Walter Verlag 1985) angriper Drewermann, som exeget, den historisk-kritiska exegetism som han anser blivit totalt själlös och som förstört förståelsen av alla sann religiositet genom att reducera Bibelns texter till att vara oantastbara endast då det historiska är faktiskt bevisbart.

Drewermann plockar i sitt vida vetande och sin djupa lärdom och försvarar och förklarar den andliga kraft som finns i myter, sagor, drömmar. Drewermanns/Neuhaus analys av Den Lille Prinsen är ett praktikfall utifrån teorierna i Tiefenpsychologie und Exegese. De båda författarna menar att det endast finns två litterära verk från 1900-talet som speglar det speciella, det unika för detta förflutna århundrade, nämligen Franz Kafkas Slottet och Saint-Exupérys Den Lille Prinsen. Drewermann/Neuhaus analyserar och betygsätter inte det litterära värdet utan den ”psykologiska och existentiella sanningshalten”.

Sålunda. Rosen i Den Lille Prinsen är författarens mor, menar Drewermann/Neuhaus (D/N). På så sätt återger Den Lille Prinsen ”med sina sorger, skuldkänslor, sin ängslan och sin plikttrohet gentemot den hemlighetsfulla Rosen” Saint-Exupérys relationer till sin mor. Författarens verksamhet som Pilot, omstrålad av berömmelse och snuddande overkligt nära något som kan liknas vid Ikaros hemligheter vad gäller konsten att sväva fritt i luften, att förflytta sig med hjälp av vindarnas nycker, där idealbilden av ”manlighet”, mod och ära, för modern är en totalt otänkbar värld och verklighet. Rosen vissnar och dör i denna maskinernas värld. Bort från jordelivets avgaser till den fria existensen. Den Lille Prinsen och den flock vilda fåglar som omger honom när de som ett av Gud utvalt kollektiv besöker omkringliggande planeter, befolkade av typer som Despoten, Fåfängan, Drinkaren, Affärsmannen, Gatulyktständaren och Den Lärde Geografen. Efter att ha mött så betydande skurkar konstaterar Den Lille Prinsen: ”Så underliga Stora Människor är”. Onekligen en genial iakttagelse, barnslig, naiv, utan kollegiala eller strategiska hänsyn. Gatulyktständaren är den klokaste av dem alla: ”När han tänder lyktorna så är det som gav han världen en ny Stjärna eller en ny Blomma. När han släcker lyktan är det som när en stjärna eller en blomma somnar in”. Vem är, egentligen, Gatulyktständaren? När Den Lille Prinsen besöker Den Lärde Geografen finner han att denne lärde man intet vet om floder och berg och städer och öknar och skogar och att han förnekar all kännedom om Rosen som växer på Den Lille Prinsens egen Planet och som denne, helt trovärdigt, berättat om, men ”Min blomma är så svag”, konstaterar Den Lille Prinsen, ”och den har endast fyra törnen att försvara sig med här i världen…”, så ”…varför lämnade jag den ensam hemma!”. Den Lille Prinsen blir orolig, han är ofta orolig så egentligen borde läsaren av Saint-Exupérys bok inte oroa sig, men…, DLP beslutar sig för att endast göra en snabbvisit på den sista av rundresans Planeter, Jorden, innan han återvänder hem.

Drewermann/Neuhaus (D/N) analyser Den Lille Prinsens budskap och relaterar det till Bibelns (Nya Testamentets) budskap om ”Guds Barn” och/eller om Guds Son. Den Lille Prinsen förkroppsligar människans önskan efter ett aldrig ”levt liv”, människans längtan efter ett liv som kanske är endast metafysiskt fattbart. När jag nyper mig i armen, är det smärta eller en existentiell uppfattning av smärta? För Den Lille Prinsen (Saint-Exupéry) representerar Guds Barn eller Guds Son en förnyad och återlöst existens där Döden övervunnits. Det finns andra Planeter än den där vi människor lever våra ofattbara liv. Men även Jorden är, eller borde kunna vara, en åtråvärd Planet. Den Lille Prinsen vänder ryggen åt ”De Stora Människorna”, som Ernst Jüngers anark skapar han sig en av ”furstarna” ointagbar maktsfär, han ignorerar dessa självförhärligande makthavare och trots att det ligger inom hans möjligheter att upplysa dem om de andra Planeternas existens genom att visa på alternativen, förlöser han dem inte från deras imaginära ”storhet”.

På Planeten Jorden möter Den Lille Prinsen sin och vår Pilot.

När den åttonde dagen randades drack Piloten den sista droppen vatten. Den Lille Prinsen föreslår att de gemensamt skall söka efter en brunn. ”Du är således också törstig?”, svarar Piloten. På denna fråga svarade Den Lille Prinsen inte omedelbart, men efter en stunds betänketid sade han: ”Stjärnorna är vackra och de påminner om en Blomma som man inte kan se…”.

+

”…Öknen är vacker”, påstår Den Lille Prinsen. Piloten samtycker. Piloten hade alltid älskat öknar trots att han av bitter erfarenhet visste hur det är att sitta ensam och övergiven på en sanddyna, utan att se en endaste stjärna lysa upp den nattsvarta natten, utan att höra ens en biblisk gräshoppas musikaliska gnissel…, men trots alla dessa vedervärdigheter känna närvaron av Någon, av Någonting som ger liv åt stillheten, ödsligheten, ensamheten.

”Öknen blir så vacker”, sade Den Lille Prinsen, ”…därför att någonstans gömmer den en Brunn”. Då förstod Piloten att allt, att alla är en del av den stora Hemlighet som finns i alla ting, i all vad som sker, föds och avslutas.

D/N menar att hos Saint-Exupéry är Gud inte en uppenbarelsernas Gud som går människorna till mötes, utan en Gud som givit människorna den Fria Viljan att själva söka och finna och stanna i Honom, i Brunnen, i Öknen. Saint-Exupérys Gud är inte historiskt faktiskt påvisbar men likväl existensiellt sann och verklig. Gud är icke nämnd vid namn i historieböckerna men finns i varje människa, i varje händelse historieböckerna berättar om.

På de avslutande sidorna i boken Den Lille Prinsen finns en bild som föreställer Jorden, Öknen, Horisonten samt en Stjärna, allt ritat med endast några få streck. ”Här”, just här, skriver författaren, ”’är Den Lille Prinsen till Jorden kommen och åter försvunnen. Se noga på detta landskap så ni säkert känner igen det den dag ni själva kommer att färdas genom Afrikas öknar. Och råkar ni komma förbi just där, just där Den Lille Prinsen och Piloten befann sig, skynda inte genast vidare. Jag bönfaller er om detta – stanna till en stund, där, rakt under Stjärnan! Kommer då ett Barn ner till er, ett Barn som skrattar, som har gyllenblont hår och som inte svarar på era frågor, ja, då vet ni vem det är”.
+
+
+
Antoine de Saint-Exupéry föddes den 29 juni 1900, i Lyon. Han hade fyra syskon, tre systrar och en yngre bror. Han gick i skola hos jesuiterna i Mans och Montgré. Uppsatserna han skrev var fyllda av liv och iakttagelser och han fick läsa upp dem inför klassen. Han var glad och kamratlig, hade god fysik. Tiden han ägnade åt studier ansåg han vara förspilld tid. I boken Pilot de guerre skriver han: ”Från tid till annan sjunker jag allt djupare in i mina drömmar och kastar en blick ut genom fönstret”.

1904 dör hans far. Värnplikten tillbringar Saint-Exupéry bland markpersonalen vid franska flygvapnet, men han känner att han måste flyga, sitta bakom spakarna, sväva mellan jordens landmassa och den omätbara och omättbara himlen. En pilot erbjuder sig undervisa honom mot kontant betalning. En dag dök piloten/läraren inte upp. Saint-Exupéry sätter sig vid spakarna, vrider om startnyckeln, planet rullar ut på startbanan, lyfter. Men han hade inte lärt sig landa. Planet kraschade, Saint-Exupéry hamnade i arresten.

1922 befordras Saint-Exupéry till löjtnant, vilket i och för sig var betydelselöst eftersom det inte var social acceptans och militärt rätlinjig karriär han sökte. Saint-Exupéry menade att ”en människa finner sin storhet när hon tar på sig en uppgift, och den finaste uppgift en människa kan ha är att föra människor närmare varandra”. Som Pilot bygger han broar mellan länder och kontinenter, mellan människor. Redan 1918 hade Latécoère försökt övertala franska regeringen att öppna en flyglinje mellan Paris och Buenos Aires. Civilflyget börjar byggas upp och en av medlemmarna i de fantastiska flygarnas klubb är Saint-Exupéry. Han flög på routen Casablanca-Dakar med placering som platschef i Cap Juby, en mellanlandningsstation som häckade i skuggan och i skyddet av ett spanskt fort, men omgivet av stundtals fientligt inställda nomader vilka hade en lönande bisyssla i att ta till fånga nödlandade piloter och deras passagerare för att släppa dem i utbyte mot lösensummor. Saint-Exupéry lärde sig nomadernas språk som ett led i detta att ”föra människor närmare varandra”. 1928 lämnar han tjänsten som platschef i Cap Juby och börjar med bankiren Bouilloux-Lafonts pengar bygga upp en flyglinje som binder samman Europa med Amerika, dvs Afrika med Sydamerika. Latécoères bolag döptes om till Aéropostale och band samman Dakar med Buenos Aires, med Natal som mellanstation. Routen utsträcktes därefter till Chile, vilket innebar den för tiden oerhörda påfrestningen på ett flygplan att på 4.000 meters höjd ta sig över Anderna. Äventyret innebär att snabbt som man vänder handen hade postgången mellan Europa och Sydamerika förkortats från 3-4 veckor till 4-5 dagar.

Pionjärinsatser slutar ofta i ekonomisk katastrof. 1931 likvideras Aéropostale. Flyglinjerna från Chile och Peru till Bolivia och från Argentina till Paraguay, lades ned. Det är depression och bankiren Bouilloux-Lafont anklagades för finansiella blufftransaktioner. Antoine de Saint-Exupéry återvänder till Frankrike, gifter sig och inleder sitt författarskap. Han ger ut Vol de nuit, som belönas med Prix Femina. Samtidigt provflyger han nya flygplanstyper och etablerar sig som uppfinnare, bland annat utvecklade han den autopilot han använt sig av redan under flygningarna över Anderna.

1935 har Saint-Exupéry äntligen råd att köpa ett eget flygplan, en Caudron-Simoun. Som föreläsare besöker han Turkiet, Grekland, Marocko, Italien och Spanien. 1937 planerar han nya router i Afrika för Air France och under spanska inbördeskriget arbetar han som reporter för France-Soir. Han deltar i en tävling om vem som flyger snabbast mellan Europa och Japan, men får motorhaveri och tvingas nödlanda i den nordafrikanska öknen. 1938 undersöker han möjligheterna att binda samman Nord- och Sydamerika med en reguljär flyglinje. 1939 skjuts andra världskriget igång. Saint-Exupéry anmäler sig som frivillig men avvisas på grund av skador han ådrog sig i USA under fjolårets rekognoceringar. Efter mycket tjat placeras han vid en skvadron som i kriget mot Tyskland förlorar 17 av de ursprungliga 23 planen. De överlevande piloterna och de kvarvarande 6 planen förflyttas vid kapitulationen till Nordafrika. Saint-Exupéry emigrerar till USA, men vantrivs. Han skriver Pilote de guerre och återvänder till kamraterna i Tunisien, men får förflyttning till Borgo, vid Bastia på Korsika, när en nybildad skvadron bildas vid de allierade styrkornas invasion av Italien.

Den 31 juli 1944 genomför Antoine de Saint-Exupéry sitt sista spaningsuppdrag, att bakom fiendens linjer fotografera dennes trupprörelser.

Saint-Exupéry fick den frid han sökte, svaret på människans Vara, att Varat består av strid, men samtidigt vet han att strid är medlet för att uppnå Varat. Varat finns i sig och strid är oundviklig om Varat skall kunna fortsätta befinna sig i sig. Saint-Exupéry sökte hemligheten i att växa som människa. Till detta krävs pilotens förmåga att navigera. I Terre de hommes skriver han: ”När Piloten omgiven av natten flyger mot Casa och maskinens nos fogligt gungar mellan stjärnorna som bogen på ett skepp möter havets vågor, då inser han vad Varat är”.
+
+
+

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 12.8.1985. Här något reviderad och uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1985, 2007.

+
+






No comments: