PETRI / SJÖBERG : RESAN TILL SACHALIN

Bo I. Cavefors
PETRI / SJÖBERG : RESAN TILL SACHALIN

Bok:

Kristian Petri (text) och Martin Sjöberg (foto) Resan till Sachalin. Norstedts 1992.

År 1952 lovordar Artur Lundkvist i Vallmor från Taschkent, Stalins Sovjetunion. Allt finner han positivt, vackert, välmående. ”Fabrikerna andas triumf” heter det i Lundkvists bok, konstaterar Kristian Petri i sin egen bok, Resan till Sachalin, författarens färd i Tjechovs fotspår etthundra år efter den ryske diktarens pilgrimsresa till de förvisades helvete, ön Sachalin, norr om Japan, så långt österut det är möjligt komma i såväl det dåtida som i det nutida ryska imperiet.

Som många generationskamrater inser inte svärmaren Lundkvist att Stalins terror faktiskt överträffade Hitlers massmördande; femtio miljoner avrättade var den officiella siffran 1992. Gravarna Petri passerar under resan från Moskva, genom Sibirien via Irkutsk till Sachalin och blommorna som pryder gravarna, är ”som om det pågick ett ständigt sökande bakåt efter alternativ som en gång valdes bort”.

Anton Tjechovs rapport från Sachalin och redogörelserna för fångarnas förhållanden, listorna med namn, brott, strafftider, upplevelserna av slavarbete och av urusla sanitära förhållanden, mottogs av de stillasittande litteraturkritikerna i Moskva och St. Petersburg med sura miner eftersom man av Tjechov väntat sig mer dramatik och mindre saklighet. Under 1870-talet hade den idealistiske agronomen Michail Mitsul publicerat en bok om jordbruket på Sachalin och givit en paradisisk bild av den avlägset belägna besittningen. Tjechov reagerade på Mitsuls bok om tsarens lyckoland som Petri reagerade på Lundkvists rapport Stalins paradis.

Kristian Petris och fotografen Martin Sjöbergs resa till Sachalin är intressant som journalistisk prestation eftersom ön sedan andra världskriget var hermetiskt tillsluten för besökare ute i andra ärenden än att skydda makthavarna i Kreml. Inte ens spioner ansåg resan värd för ett besök i Sachalin. Väsentligt är därför att Petri och Sjöberg ger impressionistiska ögonblicksbilder från en vakumvärlds miljöer och människor i avsaknad av konkret och realistisk uppfattning om världen utanför det egna helvetet.

Vad är lycka och lidande? Tjechov menade att kineser är bättre husdjur än tama åsnor. Chefen vid Sachalins ungdomsfängelse skyller eländet på det ekonomiska läget och konstaterar att det vanligaste brottet bland värstingarna är bilstöld. Petri påminner sig fotografier han sett av tsartidens fångar med rakade huvuden, grova grå kläder och kraftiga svarta kängor; så är också den gorbatjovska erans ungdomsbrottslingar klädda. Sibiriens vildäppelträd, röda fläderbärsbuskar och svarta lärkträd förvandlas på Sachalin till doftlösa rosor; blommor ”luktar inte på Sachalin”, säger stadsarkivarien i Jozjno-Sachalinsk, Alexander Kostanov.

De som tidigare predikat breznjevtidens centralistiska folkförsörjningspolitik lovordar 1992 nyliberal marknadsekonomi, välkomnar hälsosam arbetslöshet – butiksbiträdena blir artigare – och stigande priser, färre bröd till den fattige och fler liter vodka till den rike. Politisk nomenklatura byter åsikter men behåller makten. På Sachalin intet nytt, så ej heller i Moskva eller Stockholm. På en svårkontrollerad utpost som Sachalin blir sådana tendenser tydligare och får kanske större genomslagskraft än i centralare och av omvärlden mer beroende delar av detta märkliga och mäktiga imperium, omöjligt att härska över utifrån andra förutsättningar än en diktators totala makt. Kalla det sedan kommunism, fascism eller nyliberalism, skit samma; ibland kallas det demokrati.

Fångarnas ögon och rakade skallar associerar Petri till landskapet som omger murarna; den ”ödsliga naturen finns i dessa människor; också i deras handlingar”. De intagna i Staradubskaja har ”en sällsam stolthet”, ingen synlig skam, ”ingen väjer med blicken”. Sjöbergs fotografier, overkliga som kolorerade svart-vita bilder, nakna i puritansk detaljrikedom, är som tjechovska mardrömmar om hasande steg och kedjors tunga rassel. Fångarna är rituella offer i detta skådespel som påminner om hur man förr i tiden på Sachalin fångade en björn, band den vid en påle och dödade detta djursebastian genom att ”männen sköt med pilar tills andningen upphörde”. Då offrade man till guden Pal ni vook, som bor i bergen. Vem offrar man till idag?

Så har den långsmala ön Sachalin, norr om japanska Hakkaido, sedan 1600-talet tjänat som offerplats för otrogna tjänare som opponerat sig. Kristian Petris och Martin Sjöbergs dokumentation är en i vredesmod återhållsam redogörelse för hur brott och straff uppfattas i en politisk och filosofisk kultur som lever ståtligt med hjälp av militär makt och diplomatisk list. Den som vill se liknelsen i mer globala dimensioner, har läst denna text rätt.

Martin Sjöbergs fotografi är från Korsakov på Sachalin.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, nr 15 / 1992. Här något uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2008.